Ondskan

Erik är 15 år och går på läroverket i Stockholm. Han blir på grund av sitt våldsamma beteende relegerad och skickas då av sin mor till en internatskola där han får en sista chans att klara sina två återstående årskurser innan gymnasiet. Misslyckas han där måste han börja försörja sig själv. Erik är ledare för skolans mest fruktade gäng och har håller skolgården i ett järngrepp, men detta är bara en fasad utåt som han har byggt upp för att dölja vad som händer hemma. Ingen får se hans rygg och märkena hans far präntat in när han efter varje måltid vill ”talas vid” med Erik.

Internatet verkar falla helt i Eriks smak. Inga lärare tillämpar våld för att hålla ordning på lektionerna, inga gäng tycks styra skolan på rasterna, och framförallt ingen Farsan. Erik är riktigt glad när han sitter på tåget på väg till den nya skolan. Han har klippt sig och lämnat sin gamla gänguniform hemma, och han lovar sig själv att aldrig mer slåss, inga ska heller få se de vita ärren på knogarna efter framtänder och näsben. Skolan styrs istället mestadels av ett så kallat råd med äldre elever av olika grader. Tanken är att kamratuppfostran ska hålla ordning och upprätthålla den gamla fina traditionella Sjärnsbergsandan. Men detta fina sätt att styra skolan visar sig inte vara det Erik tror att det betyder. Och han måste ensam ta upp kampen emot en brutal och obarmhärtig övermakt.

Boken genre beskrivs nog lättast som ett drama utspelat i ett främlingsfientligt, överklassamhälle i en patriotisk del av Sverige några årtionden efter andra världskriget. Ungdomars inflytanden och åsikter syns tydligt när de oftast gäller i samband med fientligheter av diverse typer. Jan Guillou har enligt min uppfattning uttryckt ett starkt hat emot det tillämpade styret i skolan, annars hade han nog inte gett någon den rollen som Erik har fått, att axla ett krig han inte valt att strida. Men hans bestämda tanke om att ondskan måste bekämpas har inte hittills gagnat honom, allt är väldigt martyrlikt.

Om boken skulle vara ämnad att beskriva Guillous uppväxt kan jag inte säga. Allt känns så overkligt men ändå så genomtänkt. Jag tycker även mycket om filmen, men skulle man göra en ny film så lik boken som det bara går så skulle den gamla filmen uppfattas som ganska harmlös. Det jag tycker bäst om i boken är nog känslan man får av en persons kamp emot det han uppfattar som ondska. Jag satt naglad ifrån de första sidorna ända tills de välbehagande slutet.